Min fasa var att bli lämnad ensam och ja det blev jag... Det har jag klarat perfekt, men nu blev min dotter magsjuk och jag har ju stora problem med kräk.... Usch fy säger jag bara.... Men visst klarar jag det... Men tårarna vill bara rinna ner från mina kinder och jag vet att det inte e lönt för där e ingen som ser och ingen som hjälper mig nu.... Visst fixar man det, men man känner paniken o ångesten komma... Och tårarna kommer... Trött e man men man får hålla sig vaken... Hon brukar bara kräka en gång men varför skulle det hända nu när man har barnen själv... Så jag får väl hälsa vinterkräksjukan välkommen till oss.. I år besegrade du min lilla familj... Utterligare en prövning... Ingen rolig prövning, men jag vet att jag klarar det...
Kram o god natt eller god morgon
Igår spräckte jag bubblan. Vilken härlig känsla. Var så nervös och hade fjärilar i magen. Tårarna kom när jag var på väg dit, för då kom alla minnena tillbaka och känslorna man har haft. När jag parkerade bilen tänkte jag. Vad gör jag e detta verkligen rätt? Tänk om farfar inte vill träffa mig? Jag hade handlat en ros till honom. Den bar jag i mina händer. När jag går av bilen så börjar jag känna att ögonen börjar vattnas. Och jag nej inte nu, nej inte nu. Jag svalde flera flera gånger och tillsist lade det sig trodde jag. Jag gick fram till dörren och knackade på, väntade ivrigt på att någon skulle öppna dörren. Och just när dörren öppnas av M börjar ögonen vattnas igen och jag hade så svårt för och säga hej. Jag fick i alla fall fram ett litet Hej med en skakig röst. Jag satte rosen på borde och dök genast ner och började kela med deras hund som oxå kastade sig ner av glädje. Jag var bara tvungen och kela med hunden för och försöka få bort alla känslorna. Det gick hur bra som helst för en stund...
Jag och farfar drack lite kaffe och satt och pratade medan M var ute och matade hundarna. Det som jag tyckte var skönast var att vi grät lite tillsammans när vi pratade.... Så mycket känslor och rosen som han fick av mig kommer och stå på Farmors grav.... Bara så underbart.
Vi pratade lite och sen kom M in och vi fortsatte o prata.. Det kännes så skönt. Så jag kommer absolut o köra dit fler gånger. Jag kommer och ta mina barn med mig.
Så var det då tid och köra hem. Jag och avsked e svåra ibland... Fick en kram och skulle precis gå till bilen. Så frågade Farfar om jag ville hälsa på dom andra hundarna.. Och självklart ville jag de. Hälsade på dom alla...
Sen var det då tid o säga adjö.. Men gud så svårt det var... Tårarna kom ner från min kind och likaså på Farfar... Jag kramade om honom och gick till bilen och tårarna fortsatte och rinna ner från mina kinder...
Han stod i dörren o vinkade...
Hela vägen hem grät jag av glädje, lycka och alla känslorna som kom upp... Bara så underbart... Och tack till min vän som sa att jag skulle göra det och att det hon stod på sig och sa att jag skulle göra det...
Jag e så lycklig... När jag tänker på det så kommer tårarna och det e av ren lycka o glädje... Det kunde inte bli bättre och att man känner sig välkommen oavsett vad som har hänt och kommer hända i framtiden...
Så nu e bubblan spräckt och jag fixade det...
Kram på er alla
Nä. Jag e faktiskt inte deprimerad av allt som har hänt. Jag e glad och jag känner mig glad. Tänk vad en person kan försämra en. En ynka lite människa. Jag e glad även om jag gråter ibland, men när jag gråter så e jag inte deprimerad, utan jag har många känslor som e igång i kroppen o dom vill ut. Jag försöker och hålla känslorna tillbaka men det går inte. Men det gör inget. Det e tillåtet att gråta. Jag e en lycklig mamma som gör allt för mina töser. Jag älskar dom överallt annnat på denna gjord... Jag e lycklig o jag e glad... Nu har jag äntligen landat och slipper vara deprimerad. Att en ända person kan ställa till så mycket "problem" att man blir deprimerad. Det e hemskt..
Jag har många vänner. En del som jag umgås med och en del som jag bara har och en del som jag har backat ifrån. Men allt har en mening och det e att jag ska tänka på mig själv och göra det som känns bäst för mig... Jag har svårt o lite på människor idagens läge och när man dessutom får höra mycket som inte stämmer som exet säger så nä. Jag backar och vissa vill jag ens inte träffa... Så e det bara. Tråkigt men sant... Jag klarar mig med eller utan er... Vissa e det synd att hag backar ifrån, men en gräns måste finnas för min del och den kom och jag satte den... Jag vill bara må bra..
När jag har barnen så e dom med mig. När jag inte har barnen det e då jag kan roa mig och åka och dansa och ha kul.
När mina barn e hos mig, då e det dom som gäller... Mina barn e allt för mig. E det inte min vecka och dom ska ha någon form av uppträdande eller möte så e jag med och tittar o lyssnar.. Det e mycket viktigt och visa att man bryr sig om dom även om det inte e min vecka eller helg..
Jag känner mig irriterad ibland, men jag har så mycket i huvudet. Allt i från jobb till mina älskade barn... Så ibland blir man irriterad. Men det går över... Det har oxå med ADD/ADHD att göra... Svårt och filtrera allt... Mendet jan bara bli bättre...
Nu ska jag gå och lägga mig...
Natti natti
