Igår spräckte jag bubblan. Vilken härlig känsla. Var så nervös och hade fjärilar i magen. Tårarna kom när jag var på väg dit, för då kom alla minnena tillbaka och känslorna man har haft. När jag parkerade bilen tänkte jag. Vad gör jag e detta verkligen rätt? Tänk om farfar inte vill träffa mig? Jag hade handlat en ros till honom. Den bar jag i mina händer. När jag går av bilen så börjar jag känna att ögonen börjar vattnas. Och jag nej inte nu, nej inte nu. Jag svalde flera flera gånger och tillsist lade det sig trodde jag. Jag gick fram till dörren och knackade på, väntade ivrigt på att någon skulle öppna dörren. Och just när dörren öppnas av M börjar ögonen vattnas igen och jag hade så svårt för och säga hej. Jag fick i alla fall fram ett litet Hej med en skakig röst. Jag satte rosen på borde och dök genast ner och började kela med deras hund som oxå kastade sig ner av glädje. Jag var bara tvungen och kela med hunden för och försöka få bort alla känslorna. Det gick hur bra som helst för en stund...
Jag och farfar drack lite kaffe och satt och pratade medan M var ute och matade hundarna. Det som jag tyckte var skönast var att vi grät lite tillsammans när vi pratade.... Så mycket känslor och rosen som han fick av mig kommer och stå på Farmors grav.... Bara så underbart.
Vi pratade lite och sen kom M in och vi fortsatte o prata.. Det kännes så skönt. Så jag kommer absolut o köra dit fler gånger. Jag kommer och ta mina barn med mig.
Så var det då tid och köra hem. Jag och avsked e svåra ibland... Fick en kram och skulle precis gå till bilen. Så frågade Farfar om jag ville hälsa på dom andra hundarna.. Och självklart ville jag de. Hälsade på dom alla...
Sen var det då tid o säga adjö.. Men gud så svårt det var... Tårarna kom ner från min kind och likaså på Farfar... Jag kramade om honom och gick till bilen och tårarna fortsatte och rinna ner från mina kinder...
Han stod i dörren o vinkade...
Hela vägen hem grät jag av glädje, lycka och alla känslorna som kom upp... Bara så underbart... Och tack till min vän som sa att jag skulle göra det och att det hon stod på sig och sa att jag skulle göra det...
Jag e så lycklig... När jag tänker på det så kommer tårarna och det e av ren lycka o glädje... Det kunde inte bli bättre och att man känner sig välkommen oavsett vad som har hänt och kommer hända i framtiden...
Så nu e bubblan spräckt och jag fixade det...
Kram på er alla
